Resa till Indien utan strumpstickor

Inga strumpstickor #4

Det var sent på tisdag kväll när jag skulle börja packa för resan till Indien dagen efter. Det var en självklarhet att stickningen skall med. Fram- och bakstycke till min Mariuskofta är klar, så det skulle ju passa alldeles utmärkt att börja på i alla fall en av ärmarna.

Mariuskoftan

Eftersom jag inte vill ha för mycket packning dök jag ner bland mina stickor för att fiska upp 2 set med strumpstickor. Muddarna stickas med storlek 3 (check) och slätstickningen med 4. När jag börjar bläddra ibland mina strumpstickor (snyggt nedpackade i sina respektive paket), inser jag att det inte finns några 4or. Vad skall jag nu göra?

Ringer, precis som vanligt, min syster för hjälp och råd. Eftersom det där tisdag kväll är det ett livligt sorl när hon svarar (det är Syjunta på Knit & Purl). Både hon och andra i gruppen kom med diverse råd och förslag till mig. Det bästa förslaget var nog att de kunde åka till Landvetter flygplats och be något plan till Arlanda ta med sig ett set strumpstickor till mig, som jag kunde plocka upp innan vi boardade vårt plan. Innan jag hade lagt på hade vi kommit överens om att jag skulle ta med mig min Spectra (mitt första UFO).

Magic Loop

Jag plockar fram Spectra och tänker "Hmm, Magic loop, det borde ju fungera". För ett tag sedan försökte jag på mig en barntunika där jag hamnade i ett pikant läge (blogginlägget), vilket slutade med att jag froggade det projektet. Första delen på ärmen är ju enfärgad, så det borde bli ett perfekt läge att börja med en ny teknik. Ut på YouTube för att (igen) se hur man gör. Hittade en bra beskrivning av Liat Gat (på engelska). Kollade igenom den ett par gånger och det såg ju faktiskt inte så svårt ut.

I bilen på väg till Arlanda börjar jag lägga upp för första ärmen (jag satt som passagerare) på runsticka 3 med lång slang. Tittade på stickorna och undrade "Hur gör jag nu?". Vi var 40 minuter ifrån Arlanda vid det här laget. Ut på mobilen (vem vet när man har internetkoppling igen) och kollar videon igen. Aaaah ok, naturligtvis. Börjar sticka, och kommer ett par centimeter på mudden innan vi är framme på parkeringen. Det här kommer ju gå som en dans. Jag Magic Loopar.

Sticka på planet

Vid incheckningen frågade jag om det skulle vara några problem med att sicka på planet. Både hon och en kollega var överens om att det numer oftast inte är några problem. Men om det skulle vara det, var jag välkommen tillbaka, så skulle de hjälpa mig att checka in stickningen (bra service). Och, precis som de trodde, var det inte några problem att komma igenom säkerhetskontrollen med min stickning.

Jag har väldigt svårt att somna när jag flyger, även vid långflygningar, så det kändes väldigt roligt att kunna sticka samtidigt som man plöjer igenom typ 5 långfilmer på vägen ner. Men, jag har bara stickat "offentligt" en gång tidigare - på Syjuntan (Knit & Purl), en vecka tidigare. Där var det bland inbitna handarbetare och inget konstigt, så det tog lite emot innan jag försiktigt plockade upp stickningen ur påsen på planet. Jag kunde lugnt sticka på, hela resan tills vi landade i Kolkata i Indien.

Jamshedpur

När vi väl landat i Kolkata (tidigare Calcutta), fick vi sätta oss i bilar för vidare transport till Jamshedpur (skulle enligt uppgift ta ca 4 timmar). Det var mitt i natten och väldigt lugnt ute på vägarna, vilket var skönt. Efter ett par timmar tog jag upp stickningen och fortsatte. Jag hade vid det här laget kommit kanske 20 cm på ärmen.

Bilstickning

 

Jag hann sticka i kanske i en timme innan vägen blev så dålig att det kändes som att sticka och åka pulka på en tvättbräda. Det plus att trafiken hade börjat komma igång. Om du någonsin har åkt på Indiska vägar, vet du att de flesta kör som biltjuvar (inklusive vår chaufför). Så kombinationen extremt dålig väg och vansinnesfärd slutade med att jag kunde sticka ungefär en maska i minuten och tappade var 5e maska. Det var bara att ge upp.

 

Efter sex (alltså inte fyra) timmar var vi framme vid hotellet vi skulle bo på i Jamshedpur. Hotellet Residency Square ligger på de två översta våningarna i ett shoppingcenter.

 

Hotellet vi bodde på

Jamshedpur är en stad på 1,3 miljoner invånare och har stål (Tata Steel) som huvudnäring. Jag tror inte de har haft så många turister här, för varje gång vi var ute på gatorna, stannade folk och tittade på oss som om vi var ifrån yttre rymden. Jag har tidigare varit flera gånger i Bangalore (för jobbet). Bangalore räknas som Indiens "Silicon Valley", och där höjer folk sällan på ett ögonbryn för att man är västerlänning, så det här var en ny upplevelse.

Intressant prydnad

 

Vy ifrån taket på hotellet

Soluppgång över Jamshedpur

 

Marknad

Ja, det går kor på gatorna

 

Bröllop

Anledningen till resan dit var att vi skulle gå på bröllop. Min mans brorsdotter Kathrine skulle gifta sig med sin Indiska pojkvän Manish. De bor i Kolkata, men större delen av hans släkt bor i Jamshedpur och det var där bröllopet skulle hållas. Vi blev inbjudna till Manishs farfars hus (och halva släkt), i en förort till Jamshedpur. Även om de inte talade engelska, var det en fantastisk upplevelse att få möjligheten att se hur de bor.

Del av Manishs släkt

Delar av den svenska delegationen på rad och äter middag i husets svalaste rum (hallen på första våning)

 

Get som promenerade på en mur utanför huset

 

Manishs farbror hade två kor (och en klav) på sin bakgård

 

 

Bröllopet hölls dagen efter och var helt sagolikt. Det höll på i flera timmar, och vi förstod inte ett ord av vad som sades, men vackert var det. Vi svenskar sågs som ett väldigt exotiskt inslag, och vi fotograferades hela tiden i smyg av de (uppakttningsvis) 1000 gästerna (nej, det är inte en nolla för mycket).

 

Killarna klädda inför bröllpet

Tjejerna klädda inför bröllopet

 

Manish &Kathrine
(bröllopsparet)

 

 



Tågresa till Kolkata

När vi skulle tillbaka till Kolkata för att flyga hem kom vi överens om att vi skulle ta tåget istället för att riskera livet igen med att åka bil. Och ni kan tro att jag blev glad för detta då en av mina drömmar har varit att åka tåg i Indien.

Jag valde att hamna bland den halvan som fick plats i 2a klass (ingen air condition). Vem behöver AC när en tågvagn kör med öppna dörrar, öppna fönster och har 31 fläktar i taket..?

 

Fortfarande bara halvfullt

Även här fick jag möjlighet att sitta och sticka ett par timmar. Det öppnade upp en konversation med kvinnan bredvid mig. Hon jobbade med att brodera. Mestadels broderade hon saris (traditionell kvinnoklädsel i Indien). Jag fick berättat för mig att bara att brodera kanterna på det ett sådant plagg tar ca 2 månader att göra.

 Tågstickning
(funderar om jag skall sätta en lapp med texten "Made in India" i den ärmen)

Hemma igen

Nu är jag hemma igen på torpet utanför Stockholm. Det känns skönt att kunna få slappna av och ta dagarna som de kommer. Jag har ju två veckors semester kvar - å gissa vad jag skall göra? Yes, bland annat sticka vidare på ärmarna Mariuskoftan.

Ärmen just nu

 

Det känns som mösterstickningen är lite för tajt stickad. Vet inte om jag skall ta och frogga de sista varven och sticka om. Tror jag får fundera lite på det.